fuck off

 

Skall för första gången på 7 år kanske ska jag köpa mig en vinterjacka. Sist jag hade en vinterjacka fick jag den av pappa, en svart midjelång peak jacka och han hade en likadan så vi gick runt med likadana jackor. Trivdes somfan och var jättelycklig. När det blev för liten köpte jag inte någon mer varm jacka utan jag gick runt med höstjackor för att vinterjackor var så jävla fula. Men nu har jag blviti vien och SKITER I. Ska fan vara varm i vinter. Fast när jag väl köper jackan kommer jag säkert höra från folk att "lol det där är ignen vinterjacka" men det skiter jag i, den skall vara fint och varm. Peace out.

 

 

 

Den där känslan av att jag är extremt misslyckad på grund av att jag är 20, snart 21, och arbetslös har börjat komma allt mer nu. Känns kul :) Och samtidigt som jag känner mig extremt misslyckad så orkar jag heller göra något av saken för allt känns så hopplöst. Känns jävligt kul det med :) 

 

 

Skulle vilja göra något hemskt med alla som inte vet vad dom pratar om. Seriöst, prata inte om politik, kristendom eller något annatom du inte vet vad det handlar om för det du säger kan bli så pinsamt fel. Peceout.

Hade på mig min nya tröja, gjorde en mysig frisyr och skapade örhängen av gamla örhängen och en ring.

 Fan big up till er!

 

Försökte sminka en döskalle, gick sådär. Men det skiter jag i.

 

 

Åh det här visste jag inte ens om. Mortifera har släppt nytt; Be Persecuted.
Så satans bra!

 

Helt seriöst nu, vart fan hittar man feta patches? Vet typ alla butiker i stockholm fast det borde väl finnas någon jag inte vet om? Som har det där lilla extra med band som inte finns i dom vanliga butikerna. Eller någon fet hemsida. Ska nog köpa denna Darktrhonepatchen bara för att den är så badass. Peace ut.

 

 

 

 

 

För ett år sen hade jag extremt mycket ångest. Ångest som jag inte kunde hantera på grund av att jag var så svag och lät ångesten ta över, men sen så vände allt och jag kunde övervinna ångesten och alla tankar som inte var verklig utan bara massa hjärnspöken. För några veckor sen fick jag en sån ångest igen, kände obehag, ville spy och krypa under jorden, sa det till min mamma men hon sa att "Mikaela, det är sorg du känner" och så var det. 

 

Det jag kände nu var inget jag kunde tänka bort eller kasta åt sidan, det här var saknaden av min pappa och den extrema sorg jag känner. Det kan jag inte tänka bort. Jag kan stänga av men inte tänka bort. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva det här som jag och min familj upplever nu, att känna en sån stark och hjärteskärande saknad efter min pappa och att inte kunna stoppa tårarna som bara tränger sig fram hela tiden och att känna att "jag orkar inte gråta mer". För så har jag känt, jag har gråtit så mycket och varit så ledsen att jag inte orkade mer så jag stängde av mig själv, och fortfarande gör. Jag lever i någon slags bubbla där jag vet vad som kommer hända, bara jag inte kollar åt höger när jag ligger i sängen för att där finns foton på pappa, och bara jag inte tänker för mycket så att jag börjar tänka på min fina pappa. För då kommer jag börja gråta igen. Nu låter det som att jag är en känslokall människa som bara sitter och stirrar in i väggen om dagarna, men så är det inte för jag mamma och min lillebror pratar alltid om pappa, tänker alltid på pappa och vi går ner till graven men det är bara i de tillfällena jag släpper allt och bara är. 

 

Idag är det en sån dag där allt bara är skit. Åkte hem tidigare från jobbcoachen för att jag råkade se en bild på pappa och började gråta, så jag åkte hem, tog en cigg vid graven och nästan rasade ihop på golvet här hemma och bara grät. Har inte gått in på hans facebook sen 16 juli och nu för första gången ska jag göra det, läsa allt och kolla på bilder. Jag älskar dig finaste, bästa pappa. Längtar tills den dagen då vi ses igen. ♥

 

 

En sak som är väldigt störande men ändå väldigt roligt är kvinnor är 20 års ålder och uppåt som skriver som om dom vore 15 år. Och men skriver menar jag att lägga upp någon klyschig text om livet eller lägga upp en bild på sina vänner och skriva "NU KÖR VI TJEJER, SPÅRAD KVÄLL". Jag finner verkligen det extremt underhållande för tycker det är så tönigt beteende. Men det kan ju vara för att jag är så jävla cool och vet bättre än alla andra. 

 

 

Kommer alltid älska skinheads och musiken som är till, stilen och allt annat. Allt är en sån jävla lycka.

  

 

 

 

 

 

Så jävla bra, mycket bättre än albumet från 2009 som jag inte ens lyssnat ignom för det var så dåligt.
BRA GJORT FINA LARS WINNERBÄCK. Och "gå med mig vart jag går" är så mycket thåström över det hela, tänkte det när jag såg han live och så självfallet så är Joakim Thåström med på låten, så bra! 

 

 

 

 

Den 29 januari skall jag äntligen få se Alcest då jag missade han på Getaway.

  

 

 

Breaking Bad lego, hur fett är inte det?

 

 

 

Lyssnar på The Strokes, målar mina naglar gråa och känner mig inte levande.

Igår fick jag reda på att Charlie Hunnam och Dakota Johnson kommer att spela Christian Grey och Anastasie Steele i den kommande filmen 50 Shades Of Grey. Min första tanke var VAD FAN TÄNKTE DU MED NU E. L JAMES?
Hade verkligen hoppats på att det skulle vara Matt Bomer och Alexis Bledel, eller jag hade snarare redan bestämt i mitt huvud att det skulle vara dom två så när jag läste the news igår blev jag lite ledsen i ögat. Men det här blir säkert lika bra med en skägg gubbe och en dam jag inte ens vet inte vet vem det är. Nej men det här kommer säkert bli hur bra som helst.

 

Det är ganska fint hur musik kan få en på ett sånt bra humör när allt känns hopplöst och äckligt. Lyssnar just nu på Toots And The Maytals och dras med in i musiken och känner en liten glädje till livet. Att min pappa inte är vid liv men att jag ska göra allt för att göra han stolt och allt jag gör kommer jag göra med han i tankarna. Och att jag har så fina vänner, en underbar pojkvän, släktingar och vänner till familjen som betyder så mycket för mig. Dom tankarna och massa andra kommer när jag lyssnar på musik som betyder mycket för mig.

Var i Mora i helgen för att vara med och se på när Team Magnus cyklade Vasatrampet för de som gått bort och i år var det (mestadels) för att cykla för och hedra min pappa, Tomaz Vestman. Om jag ska vara helt ärlig var det faktiskt kul att se alla cyklister cykla loppet, det skulle jag verkligen aldrig tro att jag skulle tycka. Men när jag satt där i bilen framför alla tänkte jag på dig pappa, att jag skulle vilja ha sett dig cykla in i mål, eller cykla satans fort framför alla eller hjälpa dom andra cyklisterna som har det jobbigare. Men istället för att se dig fick jag nu se dina vänner i Team Magnus, och det var fint och känslosamt.

 

De sista kilometrarna hoppade min lillebror Liam på pappas cykel med hans cykelkläder på och cyklade in i mål. När jag såg Liam på cykeln började jag gråta, och när Liam cyklade in i mål före alla andra började jag gråta. Det var nog då det brast för alla. Det gjorde så fruktansvärt ont i mig samtidigt som jag kände någon slags glädje, för jag vet pappa var med och såg det där och jag vet att han just i den stunden var så stolt över Liam. Det såg så fint ut att se han i pappas kläder och cykel cykla in i mål, för pappas skull.

I alla sorg och saknad så var lördagen den 31 Augusti en väldigt fin och vacker dag som jag förevigt kommer att minnas. Så tack Team Magnus för att ni gjorde det här och gör det varje år för dom som mist någon, det är ett vädligt fint initiativ. 

 

http://www.teammagnus.se/wordpress/.