Man behöver inte vara särskilt händig för att gräva sin egen grav.

 
strypgreppet som livet håller om min hals
är för en stund släppt och jag kan äntligen andas
för första gången på vad som känns
som en evighet så känner jag mig glad

jag darrar av eufori som sliter och river i mig,
vill dra mig bort härifrån till någon plats
där ljuset och skuggorna lever i samspel
och dansar livets vals med mig in i döden
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0