Vi har väntat här i regnet på någonting som inte händer.
999. Det gör kryper i benen och gör typ ont i kroppen för den är så fin, kent är tillbaka. Riktiga kent. 14åringen i mig kommer och hälsar på, hon som sitter och 'herregud, dör, gråter och vet ej vad jag ska ta vägen', älskade fina jävla kent. Så vackert, så bra, så fint.
Kommentarer
Trackback
