winnerbäck och älskade under månen.
då vill man skrika börja om och stanna kvar
sen vill jag skriva allt jag sett så nån förstår
fast inga toner kan förklara hur jag mår
du sa allt det här är fel
men alla älvor höll oss kvar
och nu var döden uppenbar vid vårat avsked under månen
det va lugnt och tyst men knappast underbart
för är man trött på ensamhet har tystnad mist sin dignitet
nu var vi två men ensamheten gav sig på
och den anföll med ett tal om allt jag inte kunde få
och du såg det men du bad mig inte gå, men förstå
det vart en sekund av evighet och en sekund av osynliga tårar
en sekund var klarsynt och förstod att jag var en av tusen dårar
som hoppas harmoni och tolerans
men letar så febrilt i älvors dans
så jag gick hem så konsekvent till mig och mina instrument
och sagan fick det slut den skulle ha
men det var sommar då och natten blev ju bra så det va vackert
men det såg jag först idag
