Ännu en gång, Kristian Anttila.
Blir alltid lika glad, gråtfärdig och nostalgisk när jag lyssnar på musiken. Och jag dör lika mycket nu som då för de fina texterna. Herrgud. Jag blir fortfrande sjukt lycklug av den äckliga(förlåt, du är bäst)mannen anttila.
Med hjärtan av betong
Min kära Sockerläpp och jag
Faller då vi är av samma sort
Punktera min tro och släck mitt hat
all min längtan, allt jag har
ge mig din hand eller ett ankare
bara något som sätter stopp
Ändå hoppet och glömskan bröt sig ur mitt grepp
Kanske var det slumpen eller ödet eller kanske bara jag
Orden löpte som krokar genom min kropp
Jag satte eld på kartorna och breven, kysste sagorna farväl.
Kommentarer
Trackback
