Mora.
Lyssnar på lady gaga och ska snart åka till Mora. Hejdå.
Har en instagram där jag är mer aktiv; Meningsfylld.
Babybabybaby.
Pappa har varit og. <3
Min pappa.
Det gjorde nu väldigt ont att gå in på bloggen och se inläggen jag skrev den 16 juni då jag inte var medveten om att min pappa inte var vid liv längre. Kommer aldrig glömma den dagen, tisdagen den 16 juni. Då jag fick ett samtal av min fina farbror Peter som sa att jag ska gå därifrån jag är så kommer han och hämtar upp mig, jag visste direkt att något var fel men jag trodde inte att det var något sånt hära. På vägen till Sundbybergs Station så ringde jag Sanna och grät och sa att någonting har hänt men jag vet inte vad, några minuter efter kommer Peter och jag hoppar in i bilen så kör vi några meter och det är då han säger: Mikaela, det här kommer vara det hemskaste du någonsin kommer att höra. Din pappa är borta.
Min fina pappa, Tomaz Vestman finns inte kvar på jorden som en människa längre. Men jag vet, jag vet verkligen, att han finns runt omkring oss alla som behöver han. Jag vet att han hör vad vi säger och finns med oss hela tiden. Men det gör så ont. Det gör så äckligt ont att veta att jag aldrig kommer få se han igen på några år, att jag aldrig kommer få höra hans tråkiga skämt, han fula dansrörelser som jag nu skrattar åt när jag tänker på det och hans underbara sätt att vara min pappa på. Jag har fortfarande inte riktigt accepterat vad som hänt eftersom jag skulle då gå under och aldrig mer visa mig för världen som finns utanför all sorg och olycka som är just nu. Men den vidriga smärtan i bröster kommer ibland och slår en som en fet käftsmäll i anstiktet, det är då jag gråter skriker och vill försvinna.
Men det känns så skönt att du och mamma spenderade en hel dag tillsamans på måndagen, dagen innan du försvann. Och det känns så underbart att vi åt tillsamans dagen innan, och det känns så bra att vi hann bråka en sista gång om handduken som alltid låg på golvet och om min skitiga rum som jag aldrig städade. Jag tackar dig för allt min fina pappa, utan dig är jag halv men jag vet att du finns brevid hela tiden. Verkligen hela tiden.
Den 15 augusti kommer begravningen att vara, det är alltså om 3 dagar. Det är den dagen jag fruktar allra mest. Det är då allt kommer kännas verkligt tror jag. Är så rädd för hur ont det komemr göra, är så rädd för allting. Men pappa kommer att vara där och sitta någonstans brevid oss, och det känns så bra.
